Nu när det varit lugnt på kontoret under sommaren har jag passat på att grotta ner mig i vår enorma databas med siffror från alla de medarbetarundersökningar vi har gjort under åren. Som siffernörd blir jag givetvis helt till mig när ett sådant tillfälle kommer och jag vet aldrig riktigt var jag ska börja – det finns ju så mycket som är intressant! Men en av sakerna jag bestämde mig för att titta på var ålder, och hur svarsresultaten skiljer sig mellan olika åldersgrupper på olika frågor. Ett intressant resultat hittade jag för frågan ”Känner du dig motiverad i ditt arbete?”, som grafen ovan visar.
Som ni ser liknar grafen ett U. Medarbetarna är mer motiverade i sitt arbete ju yngre och ju äldre de är. Störst är motivationen bland de som är 65 år eller äldre, alltså bland medarbetare som är väldigt nära eller har passerat pensionsåldern. När jag såg detta samband påmindes jag om en studie jag läste under den första terminen jag studerade nationalekonomi. En lärare visade en bild över en lyckostudie som hans nationalekonomkollegor gjort, och han sa något i stil med ”Njut nu ungdomar medan ni är lyckligt ovetande om framtiden, nu går det bara utför”. För denna studie visade, precis som många andra studier på området, att efter 18 års ålder går välbefinnandet ner och fortsätter ner fram till 50 års ålder då det når sin botten, därefter vänder det uppåt och ökar till sin högsta nivå vid runt 70 års ålder. Det kändes nog lite dystert när vi satt och tittade på den där bilden, spåkulan, som siade om sämre tider.
Men vad kan det bero på? Den där melankolin som enligt siffrorna infinner sig efter myndighetsåldern. Är det besvikelsen av att inse hur det egentligen är att vara vuxen? Blir vi lyckligare efter 50 för att vi då gett upp och accepterat att vi inte blev så framgångsrika som vi hade hoppats? Kanske handlar det om att vi har för många valmöjligheter under åren mellan 18 och 50 och känner oss vilsna?
Dan Gilbert pratar om just detta i sitt TED-talk ”The surprising science of happiness”. Han berättar bland annat om ett experiment som de gjorde på två grupper av studenter som studerade fotografi på Harvard där eleverna skickades ut för att ta bilder på motiv som de tyckte om. De fick sedan välja ut sina två bästa fotografier att visa upp för sina lärare som sedan, till studenternas bedrövelse, sa att de inte fick ta med sig båda fotografierna hem utan var tvungna att välja ett fotografi som skulle skänkas till universitetet. Skillnaden mellan de två grupperna var att den ena läraren gav möjligheten för eleverna att ändra sitt val av fotografi i fyra dagar fram till att fotografierna skickats iväg till universitetets huvudkontor, medan den andra läraren var tydlig med att fotografiet skulle väljas direkt utan någon möjlighet till att byta bild. Det som är slående med detta experiment är att eleverna som inte hade någon möjlighet att byta sin bild var betydligt mer nöjda med sitt val än de elever som hade möjlighet att ändra sig. De som hade möjlighet att byta bild var rent av missnöjda. Detta eftersom våra hjärnor hela tiden strävar efter att skapa lycka i det tillstånd vi befinner oss i. Men för att detta ska ske måste tillståndet emellertid vara permanent. Möjligheten att ändra sig gör därför att hjärnan inte kan simulera sådana lyckokänslor; vi hamnar istället någonstans mittemellan, i något slags ambivalent vakuum.
Och om vi ska återgå till grafen som jag visade i början av detta inlägg är valen som vi ställs inför mellan 18 och 50 minst sagt många, och kanske som flest mellan åldrarna 25 och 44 då motivationen också, enligt grafen, är allra lägst. Har jag valt rätt utbildning? Rätt jobb? Rätt partner? Rätt lägenhet? Rätt hus? Rätt stad? Ja, listan kan göras lång. Kanske är det ändå inte så konstigt att vårt välmående och motivation sjunker under denna period. För visst är det lättare att finna motivation om en är säker på att en valt rätt? Kanske är det också därför det ofta sägs att pengar inte kan skänka lycka, eftersom pengar ofta endast ger fler valmöjligheter.
På något sätt tycker jag ändå att detta känns lite hoppfullt. Att jag kan lita på att min hjärna kommer göra det bästa för mig oavsett vad framtiden har att erbjuda. Och att den ljusaste tiden i våra liv ligger framför oss. I alla fall om en ska tro på forskningen.
