”Alla måste med men alla får inte vara med” sa Claes.

Med det menar Claes att

1. Alla måste brinna för det ditt företag ska uträtta.
2. De som inte brinner för företaget ska bort.

Låt mig berätta hur det rådet kan se ut i verkligheten:
Boris Benulic, Energibolaget Kraft och Kulturs VD, bad på julfesten personalen ställa upp sig i två led. I det första ledet ska de ställa sig som verkligen brinner för Kraft & Kultur. I det andra ledet kan de ställa sig som mest jobbar för att kunna betala hyran. Till dem erbjuder han sex månaders lön mot att de genast säger upp sig.

 Låter det bra? Kanske något du skulle kunna tänka dig att göra?

 Det blev ett litet led av passionerade medarbetare och ett långt led av ljumma. Det andra ledet var så långt att företaget inte kunde leva upp till Boris löfte. Det skulle ha blivit för dyrt och för få medarbetare skulle ha funnits kvar.  

 Claes och Boris har ändå en poäng. Netsurveys analyser visar tydligt att andelen entusiastiska medarbetare är det som driver lönsamhet. Medelvärdet i entusiasm är inte alls lika bra. Andelen positiva är ganska bra. 

Tankevurpan är i hanteringen av de som inte är entusiastiska. Du kan se dem som framtida entusiaster eller så kan du se dina ljumma medarbetare som ”ruttna äpplen” som måste bort ur korgen för att inte rötan ska sprida sig till de andra äpplena.

Vem är ett ruttet äpple?

Det är faktiskt en hypotes som kan testas. Sånt går jag igång på. Jag bestämde mig för att testa om Claes, Boris och alla andra som tror på ”ruttna äpplen” har rätt.  

Om oentusiastiska medarbetare är som ”ruttna äpplen” så fortsätter de att vara oentusiastiska.    

Jag testade frågor relaterade till engagemang och till strategi.  Ju högre korrelation desto mer rätt har de som tror att det gäller att välja ut rätt individer (och göra sig av med de som inte är ”rätt”). 

I kännedom om företagets strategi förklarade fjolårets svar 12 procent av årets svar.

I stolthet förklarade fjolårets svar 1/5 av årets svar.

I trivsel på jobbet förklarade fjolårets svar 15 procent av årets svar.

I NPS-frågan förklarade fjolårets svar nästan 1/3 av årets svar.

Den fråga som gav mest stöd för ”ruttna äpplen-tesen” var alltså NPS-frågan: Skulle du rekommendera företaget som arbetsplats till en vän? Snällt räknat har Boris Benulic 1/3 procent rätt och 2/3 fel.

 Låt säga att du får tag på Netsurveys data (vilket förstås aldrig kommer ske) och att du ger Boris Benulics erbjudande till alla de som har svarat någonstans i området 0-6 i NPS-frågans tiogradiga skala. Två år senare skulle en majoritet av de du just har köpt ut vara företagets ambassadörer.  Dessutom får du köpa ut 40 procent av de som idag är dina ambassadörer.

Slutsats:

1. Ingen är ett ruttet äpple.
2. Du vet aldrig vem som är din ambassadör om två år.

Boris Benulics erbjudande hade varit en dålig idé även om bara 10 procent hade ställt sig i ”fel” kö.

.

Avanade’s VD Peter Gerhardsson testkör F1 simulatorn

Lotusteamets bil ser aldrig likadan ut idag som den gör imorgon och om två veckor är den sannolikt markant annorlunda. Det som driver förändring inom F1 är banornas olika utformning, inklusive såväl bandesign som lufttemperatur och fuktighet, vad konkurrenterna hittar på, rigorösa regleringar och en stark drivkraft att verkligen försöka förstå ”problemet” kring vad som gör att en bil kan gå riktigt, riktigt fort. Så vad utmärker då en vinnare? I Matthew’s värld är förmågan att vinna centrerad runt fyra saker: föraren, motorn, däcken och aerodynamiken.

• Föraren. Du har de förare du har och de är svåra att påverka ”even if you can try to keep them off the champagne”, som Matthew säger
• Motorn. Styrs enormt hårt av regleringar och motorerna är så lika att de inte ger några konkurrensfördelar.
• Däcken. De kommer ifrån samma tillverkare och ser i princip lika ut i alla stall. 
• Aerodynamiken. Innovationsförmågan runt aero är helt avgörande för att bli en vinnare och egentligen den enda parameter som går att påverka.

Ett team som Lotus har inte svårt att hitta eller attrahera de bästa hjärnorna för att hjälpa dem att utveckla nya lösningar för att få bilarna att gå ännu fortare men de insåg tidigt att innovation inte kommer ur att enbart ha smarta människor i teamet. Att arbeta med innovation som strategisk parameter innebär långt mycket mer än så och allt kokar ner till sånt som egentligen är applicerbart i vilket företag som helst. I Lotus F1 teamet drivs innovation genom fokus på följande tre koncept:

• Tydliga mål. Alla 500+ anställda i Lotusteamet har samma mål. Att vinna racen. Förare såväl som städare. Väldigt tydligt, enkelt och lätt att förstå. Alla vet vad deras arbete innebär för teamets förmåga att vinna. 
• Att använda regleringar som grogrund för kreativitet. Att helt plötsligt behöva bygga om en bil för att den inte längre är tillåten att köra på bana pga nya regler kan döda ganska mycket energi men också mobilisera ett helt team i att bli kreativa för att komma runt problemet. I Lotusteamet arbetar man konsekvent efter att tillåta frihet i att utforska idéer som inte alltid känns helt relevanta, men som på sikt skulle kunna bli nästa revolution. ”Seniority kills creativeness”, säger Matthew, och menar att innovation bäst drivs i små grupper där folk är mer eller mindre på samma nivå. Höga chefer med mycket erfarenhet lägger locket på innovationskraften hos yngre, mer juniora medarbetare bara genom att ha många år på nacken.
• Hantering av rädsla. Rädsla är den största innovationsdödaren i världen. Att som organisation hjälpa medarbetarna att hantera rädslan inför att komma upp med nya idéer, att få dem prövade och att kanske se dem misslyckas, är helt avgörande för att sporra innovation.

Så vad tar jag med mig efter att ha träffat Matthew…

Idéer behöver ljus annars dör de så lätt! Visualisera målbilden och lyft fram idéer ur organisationen som hjälper er som företag att komma ett litet såväl som ett stort steg närmare målbilden. Var snabba på att ta hand om idéer – om två veckor har de kanske inte samma lyskraft. Döda dem inte genom otillgängligt ledarskap, rigorösa utvecklingsprocesser, internpolitik och byråkrati.

Idéer växer fram – förvänta er inte briljans och eurekaupplevelser varje vecka, månad eller ens varje år. I Lotusteamet får de en fantasisk idé var åttonde säsong…

Idéer kan vara bra och de kan vara dåliga. Det är helt okej med dåliga idéer. Vi kan lära massor av dem.

Och jag kommer aldrig, aldrig att säga ”Your idea killed the car”.

Visst får du en bra känsla när du upplever service som är bra!? Men hur jobbar företagen med att nå det målet så ofta som möjligt?

Kan du bemöta alla kunder på samma sätt eller är det som med kvalitet subjektivt, det senare såklart. En av utmaningarna har varit att ha medarbetare som vill göra rätt saker, det är som att en del har en inre kompass som gör att de känner av vad som är rätt att göra, det sitter i deras DNA och de har viljan att göra det och resultaten blir oftast lysande. Men vi kan också bygga strukturer och skaffa oss verktyg för att hantera informationen som vi har till hands och agera på den. Konsekvensen, kunderna upplever i högre utsträckning att den som levererar servicen bryr sig. Organisationer som har insett detta och tar det hela vägen genom segmentering ut till kundsituationen är framtidens vinnare, läs gärna Don Peppers inlägg. Vilken stolthet tror du att det bygger hos medarbetaren som ”levererade en pizza”?

Har du kunder som är återkommande (eller borde vara det), kan du då svara på frågan vad har du lärt dig av kunderna som ”besökte” er idag och hur kan du dra fördel av det och leverera en fantastisk kundupplevelse vid nästa besök?

Förstår dina medarbetare vikten av vad de gör och att de inte bara ”levererar en pizza”?

Då vill jag gärna bli kund hos er!

Det är inte alltid enkelt men det är kul!

Den här lite utslitna meningen fick mig också att komma och tänka på en artikel jag läste i Filter för några upplagor sedan. Fantastiskt bra tidning för er som inte redan har upptäckt den. Hur som helst så handlade artikeln ungefär om följande; en ingenjör som nu arbetar med att utveckla en ny miljövänlig energiförsörjning, det verkar gå bra för honom och flera intressenter var engagerade i projektet, han var engagerad och verkad stolt över vad han gjorde och vad han åstadkommit. Tidigare hade han arbetat med att bygga vapen åt FOI. Han var väldigt duktig även på det och hade även då åstadkommit något som han ansåg var fantastiskt. Han tyckte då att det var galet att ingen såg det otroliga i vad de hade åstadkommit, då inget land var intresserade av att köpa det nya vapnet som de hade tagit fram. Det jag tog till mig ur den artikeln var bland annat att det handlar om att när man lyfter blicken är det fortfarande viktigt att känna stolthet i vad man gör och att det är en stark motiverande kraft. Att skapa produkter till för att använda i krig kanske inte är ett bra VARFÖR för alla.

Jag kom också att tänka på ett blogginlägg som jag läste igår som handlar om företags förmåga eller oförmåga att fokusera. Läs den gärna, den handlar om att företag är rädda för att lägga alla ägg i en och samma korg men menar att det är det man bör, eller till och med måste göra för att kunna växa. Igår när jag läste den tyckte jag att det är nog lättare sagt än gjort och att det kräver en hel del mod från företagsledare. Det kan säkert också misslyckas lika ofta som det lyckas. Däremot idag när jag tänker på meningen Det är inte vad vi gör utan varför vi gör det som är viktigt, så ser jag på inlägget med andra ögon. Fokuserar man på ett enda bra VARFÖR snarare än ett enda bra VAD så tror jag på att möjlighet till fokus är stort. Att t ex fokusera på högt medarbetarengagemang kommer att ge hög kundlojalitet vilket skapar stora möjligheter att lyckas. Det kanske är en sliten mening men idag inspirerade den mig mycket.

Därför är det förvånande att så många sätter igång med stora förändringsarbeten för att göra kunderna nöjdare utan att först sätta fingret på vad det är som faktiskt driver kundlojalitet. Nyckeln till lojala kunder ligger (som min kollega Annelie Malaguti bloggade om för några dagar sedan) mycket närmare tillhands än vad man kanske kan tro.

Service Profit Chain-analyser och även andra analyser visar att det finns en mycket stark korrelation mellan engagerade medarbetare och lojala kunder. Ju mer engagerade medarbetarna är, d.v.s. ju mer energi och tydlighet de upplever att det finns i organisationen de jobbar för och ju mer meningsfullhet de upplever att de har i sina jobb, desto fler nöjda och lojala kunder har man. Alltså måste man börja med att ta reda på vad som driver engagemanget i organisationen. Man måste fråga de anställda vad som behövs för att de skall känna att de har ett syfte och en tillhörighet samt vad som krävs för att de skall kunna identifiera sig med företagets värderingar och mål.

Våra analyser visar att bolag och chefer som kommunicerar med sina medarbetare och det är faktiskt oberoende av om informationen de får är av god-eller ondartad karaktär, har högre förtroende från sina medarbetare. Att respektera sina medarbetare, att visa att man litar på dem tillräckligt mycket för att våga ha en viss nivå av transparens, god kommunikation och bra återkoppling är ofta ett vinnande koncept. Det skapar tydlighet och energi i organisationen vilket ger lojala kunder.

Har ni råd att inte jobba med engagemanget i er organisation?

Min kollega Emanuel kvider om jag nämner ”livspusslet”. Han tycker det ordet leder fel och begränsar oss.

Det påminner mig om mina sista tre månader i USA.   Då jobbade jag sexton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Ändå var det här en stressfri tid. Jag hade nämligen rensat bort allt annat ur mitt liv. Lägenheten var uppsagd eftersom jag ändå aldrig hade tid att komma hem från kontoret.  Min fru flyttade hem till sina föräldrar över sommaren så det var bara jag och projektet.  Det var väldigt skönt att vara så fokuserad.

110-120 timmars arbetsvecka var förstås ohälsosamt.  Någon ”balans mellan arbete och fritid” kan man inte prata om när man helt enkelt har valt bort fritiden, men det kändes inte så. Det kändes faktiskt bra.  Den här tiden ger mig lite perspektiv på begreppet arbetstid. Jag jobbade ju nästan tre arbetsveckor varje vecka och hade lika lite problem med det som de flesta Amerikaner har med att jobba 50 veckor om året. 

Som förälder kan jag förstås inte göra så där. Det går inte. Kl fem slutar jobbet och då börjar rollen som pappa med hämtningen från skolan. Sen är det matinköp och middag; läxor och läggdags. Det är underbart men jag är upptagen. Jag tror det är därför som singelföräldrar upplever att de har sämre balans mellan arbete och fritid än vad deras kollegor utan barn gör.  Tiden att ligga i soffan och peta sig i naveln är borta.

Singelföräldrar jobbar förstås inte mer än vad barnlösa singlar gör. Bilden visar att livspusslet är lättare att lägga innan man får barn. Pusselbiten ”jobbet” kan få växa sig jättestor innan flickvänner, pojkvänner, föräldrar och kompisar börjar klaga.

Alltså: Singelföräldrarna känner av livspusslet. Det är den stressen som gör dem mindre lyckliga än föräldrar som är sambos eller gifta. 

Föräldrar som är sambos eller gifta har i praktiken oförändrad balans arbete/fritid sen de fått barn. Dessutom gäller mönstren på samma sätt för män och kvinnor. Antalet män med bara ett barn är för litet för att vi ska dra någon slutsats av den lilla ”peaken” i grafen här.

Men Undersökningen Wise Happiness 2 gjordes ju i Sverige och i Danmark.  Danskarna är inte bara aningen lyckligare än oss. De pratar inte heller om ”Livspusslet” på samma sätt. 

Det finns många bevis på hur vi blir mer observanta på det som vi har ord för.  Eskimåer har fler sätt att säga ”snö” än vad andra språk har. De ser därmed fler varianter av snö än vad vi gör. Stammar som bor i djungel har de fler ord för grönt. Hindi lär ha över 400 ord för kärlek/erotik, vilket kan förklara varför de är så många. Ordet ”rasism” gör oss till exempel mer observanta på de negativa beteenden som det ordet står för.  På samma ord kan möjligen ordet ”Livspusslet” göra oss mer observanta på svårigheterna att hinna med både jobb, fritid, motion osv.

Det är min hypotes till varför balansen mellan arbete och fritid driver lycka femtio procent mer i Sverige än vad det gör i Danmark*  

Danskarna jobbar knappast mindre än vi och de har inte färre barn. Men bristen på ett ord som ”Livspusslet” gör dem lite som humlan. De tror de har balans mellan arbete och fritid…och det gör dem lite lyckligare än oss!  

*Att sambandet mellan balans jobb/fritid och lycka är så mycket starkare i Sverige än i Danmark är en av flera spännande upptäckter som min kollega Dr. Jana Janssen  gjorde när hon analyserade undersökningen Wise Happiness 2.

Jag har just förklarat att barn inte gör sina föräldrar lyckliga. Det såg jag i Wise Happiness 1 och det min kollega Dr Jana Janssen bekräftat i Wise Happiness 2.  Men det har ändå kliat i mig sen dess. 

Har vänninnorna fel? 
Är det som Slavoj Zizek säger, att de inte blir lyckliga av att få det de vill ha?

Som far till världens två finaste pojkar vet jag hur underbart det är att ha barn. Men jag vet också att barn inte bara är underbara. Det är mycket annat också.  Mat ska lagas, läxor ska läsas och rumpor ska torkas. Jag älskar allt det där, men det är ändå rätt mycket när man kommer hem trött från jobbet och bara vill slänga sig i soffan. 

Sen tänker jag på förändringen för sju år sen, när mitt äktenskap sprack.   Då bytte jag från den ljusgrå till den mörkgrå kurvan i bilden här nedanför. Där jag tidigare hade 81% chans att vara lycklig så hade jag nu bara 55% chans.

Föräldrar som är sambo eller gifta är oftare lyckliga

Det var också en poäng vi gjorde i Wise Happiness: Det är viktigt att ha en vuxen människa att dela sitt liv med. Det är mycket viktigare för lyckan än vad barnen är. 

Då tar min flickvän upp en skållhet politisk potatis. ”Är föräldraskapet en starkare drift hos kvinnor än hos män?”  Med andra ord; blir kvinnor lyckliga av barn även om de inte har någon att dela bördan med?

Det enkla svaret är nej, men det är inte så enkelt. De kvinnliga singlarna blir lite mindre lyckliga med fler barn. Bland manliga singlar verkar det däremot vara en större börda att vara ensam med två barn.  Där sjunker andelen lyckliga rejält. Mindre än hälften av singelpapporna är mycket eller ganska nöjda med sina liv.

..och när vi talar om gifta och sambos, då träder något verkligt spännande fram:
De gifta kvinnorna är lyckligast med flera barn medan det är tvärtom för männen! 

De kvinnor som har fast relation är oftare lyckliga om de har barn. Män blir det inte.

Här ser det plötsligt ut som att den traditionella bilden av tvåbarnsfamiljen med mamma och pappa är ett kvinnligt lyckoprojekt. Jag kan tänka mig att jag skapar underlag för ett och annat äktenskapligt gräl här, men jag tror det här är en väldigt nyttig diskussion att ha med sin partner.

Vad tror du det handlar om? 

För ett tag hade jag en intressant diskussion med en HR-direktör för ett globalt företag. Han uttryckte sig ungefär så här: ”Vi har kontinuerligt förfinat och förbättrat våra processer och tagit dem väldigt långt. Nu handlar det mer om våra beteenden i vardagen.” Tänkvärt, eller hur? 2011 gjorde vi om vår uppföljningsprocess för att vara redo för nästa steg. Är ni redo?

Är du nyfiken? Här kan du läsa mer om beteenden!

Kontakta oss för mer information

Men vad betyder det att må psykiskt bra? Det innebär bland annat en frånvaro av psykisk sjukdom, men inte bara det. Världshälsoorganisationen WHO definierar psykisk hälsa som ett tillstånd av välbefinnande där individen kan förverkliga sin egen förmåga, kan hantera livets normala påfrestningar, kan arbeta produktivt och fruktbart, och kan bidra till samhället. Gränsen mellan psykisk hälsa och ohälsa är ofta en gråzon, och psykisk ohälsa kan vara allt från tillfälliga psykiska besvär som t.ex. att man känner en viss oro till psykisk sjukdom som t.ex. depression.

Lyckostudien visar att jobbet spelar en viktig roll för vår psykiska hälsa. Personer som har ett jobb mår betydligt bättre än personer som inte har ett jobb. Bland arbetssökande säger 37 procent att deras psykiska hälsa inte är bra; bland personer som jobbar är motsvarande andel 17 procent. Givetvis kan psykisk ohälsa bidra till att man inte längre kan jobba. Det kan förklara en del av sambandet, men ett jobb som man trivs med bidrar också till att man mår bra. Jobbet uppfyller viktiga sociala funktioner (man träffar andra människor på jobbet), ger oss självförtroende och är identitetsskapande (det märker man varje gång man träffar en ny person och genast frågar vad hen gör).

Det är inte bara viktigt att ha ett jobb. Det är också viktigt att man har kul på jobbet, att man gör något som känns meningsfullt, att man är nöjd med sin arbetsinsats och att man kan utvecklas i sitt jobb. 94 procent av de som har kul på jobbet uppger att de har en bra psykisk hälsa; bland de som inte har kul på jobbet är det bara 51 procent som mår psykiskt bra.

Personer som inte mår psykiskt bra påverkas allra mest av arbetsrelaterade faktorer som att (inte) känna sig respekterad av sin chef eller att (inte) ha en balans mellan arbete och fritid.

I lyckostudien finns flera tips på vad arbetsgivaren kan göra för att öka möjligheten att medarbetarna mår bra. Bland annat är det viktigt att visa respekt för sina medarbetare, säkerställa att medarbetarna har ett långsiktigt hållbart arbetssätt och vara observant på små tecken på psykisk (o)hälsa.

Är du nyfiken att läsa mer? Hela studien hittar du här: Wise Happiness 2013

Han gick i Franska Skolan mitt i Stockholm. Hans kompisar åkte till Mauritius på semester och hade kanske två sommarställen. Ett i Marbella och ett i fjällen. Det var inte alls konstigt att han kände sig fattig. Han hade ju inte kollat med SCB eller skatteverket. Han bara jämförde sin familjs lägenhet och vanor med kompisarnas.   

Svenska Dagbladet refererar till en undersökning som säger att ju rikare man är, desto lyckligare. Javisst. Det såg vi i Wise Happiness också. Men det som överraskade oss var att inkomsten bara förklarade inte ens en ynka procent av lyckan. Vi hade åtminstone förväntat oss lite mer. Pengar är alltså inte i närheten så viktigt som det är att ha en partner i livet, eller att utvecklas och ha kul på jobbet.

Hur mycket jag tjänar förklarar alltså knappt en procent av hur nöjd jag är med mitt liv. Hur mycket vi i familjen tjänar förklarar dubbelt så mycket,  men hur mycket vi i familjen tjänar i jämförelse med vad andra tjänar i området där vi bor; det förklarar fyra gånger så mycket av min lycka!  

Min son kände inte hur mycket pengar hans mamma och pappa tjänade.  Han kände bara att vi tjänade mindre än vad hans kompisars föräldrar tjänade.  Det var hans definition av ”fattiga”.

Ps.
Den här extra analysen av Wise Happiness fick vi fram genom att  subtrahera medelinkomsten i varje individs postnummerområde från individens eget hushålls inkomst. Den differensen förklarar fyra gånger så mycket av individens lycka som vi kan förklara med hjälp av bara individens inkomst, och dubbelt så mycket som vi kan förklara med bara hushållets inkomst.

Forskarna Sacks, Stevenson och Wolfers jämför varje individs inkomst med medelinkomsten i landet. Det är som om min 10-årige son skulle jämföra sig med en genomsnittlig Svensk 10-åring. Det är lite naivt. Så fungerar det inte. Man jämför sig med folk i sin närhet.